Love Actually

Filmen gick på TV4 Film häromdagen. Det är den absoluta triggern för mig, den filmen för med sig SÅ många minnen från England. Jag grinade som ett barn när jag såg den första gången på bio i England, och jag får fortfarande tårar i ögonen när jag hör filmmusiken. (som av en händelse kom den på min iPod imorse) Den berörde mig så mycket eftersom jag saknade mina nära och kära så enormt innan jul, och det var precis då den utspelade sig, och hade premiär. Jag tror att folk trodde det var något fel på mig i biosalongen, för jag grinade lika mycket fortfarande när folk gick ut ur salongen. Mitt ex fick agera nån sorts mentor, stackarn...

Idag påminner den mer om hur jag kände då, och jag saknar den känslan. Jag saknar England, jag saknar att sakna Sverig. Att längta. Då fick filmen mig att tänka på Sverige, nu får den mig att tänka på England.


Det har dessutom varit mycket fokus kring England en period nu. Pappa Ridley har fått cancer. En väldigt aggressiv typ som gör att han har max fem år kvar att leva. Om han har tur. Det gör rätt ont i mig att jag inte hört av mig och hälsat på så mycket som jag borde ha gjort. Snart är det för sent...