Suck

Igår grinade jag som en bebis. Hela vägen på pendeltåget hem, kunde inte hjälpa det. Kände mej ensammast i världen som skulle ut åt mitt håll. Tur att jag satt så ingen såg... Hade ju lovat mej själv att iaf inte gråta offentligt nåt mer...

När jag kom hem grät jag ännu mer, Emma är banne mej underbar. Tack gumman! Hur nu hon kunde veta att jag skulle känna mej så ensam just igårkväll.

Inte blev det bättre av att jag för första gången på två veckor o två dagar inte kunde sova. Har inte varit något problem innan, har varit så slut på kvällarna att jag däckat så fort jag lagt huvudet på kudden, men nu... usch. Flera timmar låg jag o vred o vände på mej. Somnade gråtandes nån gång vid 4, och blev förföljd av hemska mardrömmar resterande delen av natten.

Fan, va jag önskar att jag inte brydde mej. Att jag tog lätt på det här... det skulle bli mycke bättre för oss båda. Men jag kan inte hjälpa att jag tänker på honom näst intill hela tiden. Det är så ovant att inte kunna dela allt o prata me honom. Jag vande mej extremt snabbt vid det. Man brukar göra det med saker som är bra.

Insåg när jag vaknade med ångest imorse för tionde gången att jag måste byta larmsignal på mobilen. Inte undra på attdagen startar me ångest till den låten. Jävla skit. Jag önskar att du inte berörde mej!!! Hur länge ska jag behöve bry mej?! Orkar inte mer...