Nu börjar det kännas. Nu börjar jag fatta att det är verklighet. Jag kommer aldrig kunna dela något me honom igen, aldrig. Ångest, ångest, ångest. Jag vill ha honom i mitt liv! Jag vill berätta för honom att mina chefer är konstiga, att jag måste omförhandla min lön... jag vill veta hur det går för honom i golftävlingen, hur hans jobb går. Jag vill kunna lyfta luren när jag vill o ringa. Jag vill. Jag vill!!!
Det kommer inte hända igen. Det blir ju inte bättre me tiden, det har blivit sämre... bara sämre. Det blir bara mer o mer tomt för varje dag som går.
Jag saknar o ligga i soffan me benen i hans knä.
Saknar glassen...
Saknar att spola reklam
Saknar hans hand
Saknar kryddstark mat
Saknar hans golfsnack
Saknar att klaga på nyhetsmorgons profiler
Saknar frukost på balkongen
Saknar en stor säng... saknar sällskap
Saknar motorcykeln
Saknar hans skratt
Saknar hans söta små presenter
Saknar att kunna dela allt han och jag gjort
Saknar till o me det där jäkla dataspelet
Men mest av allt saknar jag att skratta o vara glad o bara vara i hans sällskap. Hur kan nåt som kändes så himla bra bli så väldigt fel?!
Vill inte vakna på morgonen, för jag har lärt mej att det är ingen dröm… Det är verklighet, och jag måste lida mej igenom en dag till. Det är ett jävla helvete.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag vet precis hur det känns gumman. Men vet du, det går över. Faktiskt.. Kram
Fan camilla. Jag tänker på dej. KRAM
Det kan inte bli bättre förrän man varit ner på botten av det mörka jobbiga sorgsna hålet och vänt uppåt igen. Låt dig själv vara ledsen, för sånt här ÄR ett helvete!
Bamsekram från X chefen.
Det gör så ont. Jag tänker på dig
Känner med dig gumman! Finns här för dig. puss
lilla pluttan! usch inge kul att må så dåligt, dom är inte värda det men man kan inte rå för det..
sköt om dig. Kram
Skicka en kommentar