Vet inte om jag sjunker under min stolta nivå när jag nu kommer att berätta detta, men jag bjuder på det. Dom som känner mej, vilket alla gör som läser den här bloggen skulle jag tro, vet att jag har århundradets temprament, är en sjuhelsikes dålig förlorare samt att jag har skyhöga krav på mej själv och ett extremt dåligt tålamod. (Geee, tänk er o rabbla upp dom egenskaperna på en arbetsintervju...) Så fråga mej inte hur jag tänkte när jag tyckte det lät som en bra idé att gå en runda på en riktig golfbana, för det kan jag så här i efterhand inte svara på.
Det gick, enligt mej själv, inte bra. Riktigt jäkla skitdåligt och käpprätt åt varmare trakter skulle man till o me kunna säga. Eller det tyckte jag igår i alla fall. Idag, när stoltheten och ilskan runnit av, är jag faktiskt inte helt missnöjd. En del saker va jag nöjd med. Det finns kanske hopp, även om jag igår i stundens hetta hotade med att både strypa min pojkvän, aldrig mer spela golf och en hel del andra ruskiga saker...
Mest dåligt samvete har jag för att jag va så tjurig och förstörde för Lina, Johnny o Simon. Jag hade kul. Jag sa motsatsen, men det va inte så. Till skillnad från mej så har alla tre världens tålamod med mej, och jag fick till o me en puss efter rundan (som för övrigt säkert var decenniets längste 9-hålsrunda) alla påhopp till trots. Undrar om jag va värd det...
To be continued...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Detta var din första "runda", nästa gång blir bättre....
För att komma någonstans här i livet så måste man ha en riktig vinnar-skalle! Har mkt erfarenhet av detta här hemma.
Tur att dem känner dig o kan ta ditt humör...
KRamen
Skicka en kommentar