Nära döden

Igår va jag med om en hemsk sak. Jag hade huvudvärk. Inte vanlig huvudvärk, det har jag haft förut, det här va nåt annat. Efter att ha haft småont i huvudet i sex timmar, fick jag sån extrem fruktansvärd värk att jag bokstavligen inte visste vart jag skulle ta vägen. Va på väg hem från Uppsala, så det gjorde ju inte saken bättre. Kunde inte sitta, alla platser upptagna, försökte febrilt hitta en ställning där jag kunde slappna av, för ju mer jag spände mej desto mer ont gjorde det.

Började kallsvettas o kände att paniken inte va långt borta. Ljuset kändes som knivar i tinningen, och det ömson dunkade ömsom skar i huvudet. Ville bara sitta ner o täcka för ögonen... började bli yr o må illa till på köpet.

När jag efter ett tågbyte äntligen klev av hemma är det nån tönt som tänder en cigg framför, vilket resulterade i en illamåendeattack utan dess like. Så gissa vad?! Jag spydde. Usch. Nu va jag 50 meter från porten o tvivlade starkt på att jag skulle ta mej levande upp i lägenheten. Förbaskat va ont det gjorde! Hicka hade jag fått till råga på allt. Det kändes som en handgranat exploderade i mej varje gång jag hickade... fy fan.

Det blev bättre efter en timme, Ipren o en puss... men jag hade fortfarande mer ont i huvudet än jag kan komma ihåg att jag nånsin haft. Fast jag va glad att "nära döden"-huvudvärken försvunnit.

Resultat: Jag o Simon däckade i soffan vid 21... släpade oss in i sovrummet, sov till 8 och idag har jag varit helt sänkt. Totalt utmattad.

Men det ska bli ändring på det nu, det vankas ju kalas hos Anna!