Nej nej nej

Nu vill jag inte va me längre... på nåt vis kände jag det på mej, men det blir ändå som en chock. Bajs. Skit. Åt helvete.

Jag hatar att känna mej otillräcklig o hjälplös. Och lessen. Att inte kunna vara arg o skylla på något, utan bara acceptera faktum. Vill inte vill inte vill inte!!!

Känner mej som fem år igen, vill lägga mej ner på golvet o banka o skrika. Vill att nån ska trösta o säga att allt kommer bli bra, för det känns verkligen inte så.

Orkar inte... Är det någon som gjort fel? Kanske det. Har jag mej själv att skylla? Antagligen. Kunde det ha gjorts annorlunda eller bättre? Nej, men det känns lika hopplöst, förjävligt o fel i alla fall.