Jojo

Jag känner mej så; som en jojo. Mitt humör har varit i det närmaste mano-depressivt senaste dygnet. Igårkväll va jag lite ledsen, blev kramad, så blev det bättre. Imorse hade jag världens energi o kände mej glad... Åt choklad ur kalendern, o mådde prima. Senare på dagen övergick detta i någon form av ångest som inte kunde härledas. Va på julbord igår, men det var hemskt städat o jag va för mätt för att få i mej några stora mängder alkohol. Efter jobbet idag bar det iväg till Kista, lycklig igen för att jag äntligen skulle få en julklapp ur världen, men lyckan blåstes bort av att en kvarts letande efter parkeringsplats.

Hur som helst fick jag julklappen insmugglad hemma hos mamma, o passade på att bjuda mej själv på lite mat. Mätt o belåten igen. Detta tills jag va på väg hem. Är det något jag blir frustrerad över så är det sena bussar, men det har man ju vant sej vid vid det här laget. Mer regel än undantag känns det som. Det finns en sak som är värre; TIDIGA BUSSAR! Busshelvetet va 3 minuter tidig! Fö en gångs skulle va jag 2,5 minut före utsatt tid, men då flyger bussen förbi i världens fart när jag är 20 meter från hållplatsen. Så istället för en resa på 13 mlinuter, fick jag vänta 15 inuter extra, ta en dubbelt så lång busstur och dessutom GÅ en promenad på 10 minuter. Då tappade jag humöret igen, o det har varit borta sen dess.